Sommaren 1963 besökte jag en hund utställning för första gången.

Det var på regementet i Karlstad. Ivan skulle nödvändigt dit för att titta på Boxer. Jag tyckte nog att det var en bortkastad ledig dag.
Dessutom, man fick ju betala för att komma in. Rena nippran. Inte nog med det, till jul köpte han Hundsports Julnummer.
Det var ju ingenting att läsa, bara en massa hundar. Idag är jag  naturligtvis glad över att ha kvar detta exemplar. Sommaren därpå åkte
vi hem till Skellefteå. Det visade sig att Ivans bror, Allan och hans Greta, hade köpt en Bostonterrier. En helt ljuvlig liten valp. Jag blev genast såld!
Men, vi fick inte ha hund där vi bodde så det var bara att glömma denna lilla dam som hette Tjustorps Sabina och skulle komma att betyda så
mycket för oss längre fram. Men om det visste vi naturligtvis inget då.  Så flyttade vi då till Örebro 1965.Hund tankarna fanns väl någonstans i
bakhuvudet, men eftersom jag arbetade heltid, så gick det ju inte. Men, som av en händelse bytte jag arbete till 4 timmar per dag. I samma veva
såg vi en annons i tidningen. Boston valpar till salu i Karlskoga. Vi ringde genast, jodå, det var bara att komma och välja. Vi skulle komma dagen
därpå, men som jag sa till uppfödaren, Gunbritt Fändrik: Vi ska till Gustavsvik och bada först. Jag kan lova att jag har fått igen de orden några gånger!
Den svartaste valpen blev det (Sabina var ju svart, så då skulle ju färgen vara så) 
Valpen, Fredrikos Amorina, f. 21.4.66 e. INT &NORD CH SIROLAS Amore  u. TJUSTORPS Mona-Lisa. Fia, om vi kallade henne, ville gärna ha en kompis och e
ftersom vi gärna ville ha en till, så fick vi veta att i Laxå, hos Erna Wååg, fanns en kull valpar efter CH CERRATOS Flashy Buccaneer.

Det blev en liten Fiffi, som vi kallade för Lotta. Hon föddes 17.1.67. Lotta var ingen utställningshund, otrivdes på utställningar. Hundarna skällde ju överallt och det passade inte den förnäma damen. För att riktigt visa vad man tycker, ja, då lägger man öronen bakåt och ser lagom uttråkat ut. Lotta visade sig i alla fall vara en mycket bra avelstik och hon ligger som grund i vår uppfödning. Eftersom hennes pappa kallades för Jänkie, ja, då föll det sig naturligt att vi, med ElIy och Einars Rimfjords goda minne, antog kennelnamnet YANKEES. Fia var ju, i mitt tycke, det snyggaste som fanns, så när uppfödaren ringde och frågade om vi ville anmäla henne till Jönköping den 6/5-67, för att ingå i pappans avelsgrupp, så gjorde vi det. Självklart skulle han ha världens snyggast Boston i sin grupp. Hur det gick? Jodå, ett praktfullt blått band. Till saken hör, att vad jag visste om hundar var i stort sett, att om dom satt vackert, då fick dom en godbit. Tro mej, det fanns säkert ingen hund som satt vackrare på den utställningen! Nåja, det är ju av misstagen man lär sig. Fortsättningsvis gällde att dom skulle stå snyggt. Det var på denna utställning vi blev bekanta med SIROLAS Amores ägare, Siw och Rolf Herbestam. En bekantskap som snabbt utvecklades till en livslång vänskap och samarbete som vi hoppas fortsätter i många år till. Vi som aldrig haft en tanke på att ta någon valpkull, ja, vi hade ju sett Siw och Rolfs kull och tyckte att det skulle vara kul att prova på en gång. Ja, på den vägen är vi fortfarande.

Sagt och gjort, INT &NORD CH HA W KESMORE Remus fick den stora äran att träffa Fia. Samtidigt blev vi bekanta med Eliy och Einar Rimfjord, våra läromästare. Alltid lika vänliga, svarade alltid tålmodigt på mina frågor. Einar sa en gång: "Det finns inga dumma frågor". Ja, så skulle alltså Fia få valpar, jag läste allt om valpningar och valpskötsel som fanns att läsa. Problemet var bara att Fia gick tom. Att sådant kunde hända, hade jag inte en aning om. Nåväl, nu hade vi bestämt oss för att vi skulle ha valpar, så för säkerhets (?) skull parade vi både Fia och Lotta. Dom "delade" på Remus. Den här gången gick det bra. Lotta hade en liten söt tik som Siw och Rolf köpte. Petronella, som hon hette, tävlade ganska bra på utställningar.Möjligtvis för att kompensera den nya köksmöbeln, med stålben som husse och matte fick inköpa. Ur Lottas nästa kull, behöll vi Nefertiti. Började tro att hon hade svenskt rekord i c.k.S & NCh Yankees Nefertiti. Det där sista certet, ja, vi hade nästan givit upp. På den tiden var det ju mycket hundar anmälda och Nefertiti stod ju alltid sist, så när det äntligen var dags för henne, ja, då var hon less. Hon skulle i alla fall få en chans till. Göteborg 1971, det var då Ivan hade en liten boll i fickan och tog fram den när det började "närma" sig. Då vaknade hon till och blev pigg. Äntligen det sista certet! Hennes kullbror, Rex Remusson, som exporterades till Holland, tävlade framgångsrikt, blev INT Ch, Tysk, Lux och Holl Champion 1969 åkte Ivan och Einar över till Cruft`s. Där fanns CH BALLERIS Jonny Reb, hunden som inte var till salu. Chris Knock lovade dock meddela, när hon hade en bra avkomma efter honom. Det blev, till att börja med ett barnbarn, BALLERIS Mary Poppins. En bra tik, vars avelsvärde vi inte insåg till att börja med. Hon var född 10.10.70. Pappan var CH BALLERIS BELSHAZZAR Johnny Apollo, vilken vi lyckades köpa hit till Elly och Einar Rimfjord. Mary Poppins parades med CH WOODMANS Florian och fick 4 valpar. Två av dem gick vidare i avel: YANKEES Patric Brown och INT & NORD CH YANKEES Piruette Brown. Ett roligt minne är från Stora Stockholm 1975. Två unghanar står i topp. Båda debutanter. YANKEES Pajazzo BIR-l, e. Piruette Brown, SVARTSKOGENS Ascot BIR-2, e. Patric Brown. Domare: Börje Ehnberg. Inte mindre roligt var det i Ekenäs. Piruette hade tre avkommor anmälda. BIR-l Y Pajazzo, BIR-2 Y. Polonäs, BIR-3 Y. Pilot Clown. Tre olika kullar. Domare var Kari Järvinen. Första importhanen var CHILKA James (Balleris Johnny Reb-CHILKA Eloise ), f. 6.3.72. En bra hane, korrekt byggd med bra mentalitet, men han ogillade utställningar, så då fick han slippa det. Avelsvärdet ligger ju inte i utställningsmeriter, så han fick istället visa vad han "dög till". Utan att på något sätt påstå att han var världens bästa avelshane, så lämnade han i alla fall många bra hundar efter sig. Några blev champions,
men det viktigaste, avkommorna var friska och sunda, med hans vänliga mentalitet. Eftersom svenska Boston hade så väldigt dåliga (raka) bakställ och väldigt mycket patella luxation, började vi se oss omkring ute i Europa. Vi sökte efter en välvinklad Boston som naturligtvis även skulle ha  kvalitet i övrigt. Otti Koudijs hade en USA-import, CH SUNGLOS Pilot Light. Tyvärr, så hann våra "engelska tanter" före oss. Fick veta att det fanns 3 kullar efter honom, i England. Vi åkte över och tittade på dem. Hos Wendy Barker, CHILKA, där fanns han, d v s CHILKA Pilot Flash, f. 1.1.74. Med facit i hand kan jag, utan att rodna, påstå att Pilot är den bästa avelshane vi haft här i Norden. Spelade ingen roll vad han parade, resultatet blev bra. Inte bara i första generationen, utan även i kommande generationer visade han sin genomslagskraft. Stabila benstommar, bra rörelser, bra mentalitet. En genomsund hane som aldrig haft någon sjukdom. Under åren 1974-1985 registrerades i genomsnitt 222 bostonvalpar. Under samma tid registrerades 214 valpar efter Pilot, ett snitt på 18 valpar per år. Så var det dags planera för en ny hane, vilken skulle passa till de blodslinjer vi redan hade. Återigen blickade vi mot Holland. Otti Koudijs hade en amerikanare som vi sett kort på. Sagt och gjort, vi åkte ner till Holland och Arnheim, där han skulle ställas ut. Han var vad vi ville ha, så jag talade om för Otti att vi ville köpa honom. Hon blev, minst sagt överraskad, hade trott att vi "bara" var ute på en semestertripp. Efter utställningen var vi hembjudna till Otti och Bill på mat. Efter lite resonemang lovade hon i alla fall att tänka på saken. Ett par dagar senare fick jag ett brev; OK, vi fick ta honom, men han behövde ett CACIB till och hon ville ha diplomet. Klart hon fick diplomet, det var ju hunden som var viktigast för oss. Ja, vi hade gjort upp om priset och preliminärt datum när han skulle komma. Då meddelade hon att vi fick allt vänta lite till. Hon tyckte att det skulle vara så trevligt med en USA CH titel också, så hon tog med Bill och hunden över till USA. Reste runt i 3 veckor, men tyvärr blev Bill  allvarligt sjuk, så dom var tvungen åka hem igen. Det fattades så ynka lite för titeln, men för oss räckte det gott och väl med INT (NORD) tysk och BeNeLux CH (och en massa ej stambokförda titlar) Torch Light of ORANJELUST Han visade sig passa bra till de linjer vi hade och lämnade ett mycket bra resultat i avelsarbetet. En av hans avelsgrupper blev BIS i Köping SKK 1982. Enda gången det hänt, vad jag kan erinra mej. Rätta mej om jag har fel. Själv hade han en del grupplaceringar också. INT Holl & SF CH POLLARDS Beau  Geste var nästa import. Född i England, ägd i partnership av Chris Knock och Otti Koudijs.  "Bosse" uppfostrades hos Chris, användes i avel och tävlade bla på Cruft`s, varefter han skulle gå ner till Holland. När han tävlat färdigt där och Otti inte skulle använda honom mer, ja, då fick vi köpa honom. Eftersom han hade kuperade öron, fick vi inte tävla med honom i Sverige och Norge. I gengäld lär han väl ska vara den enda hund som blivit Finsk Champion tre gånger! Detta tackvare NKU :s fantastiska bestämmelser... Nåväl, han lämnade bra avkommor och kan man tänka sig, inte en enda valp föddes med kuperade öron! Ja, det pratades mycket...  Lisbeth Ch. Sigfridssons bok " Allt om dvärghundar" , hon hade på något sätt fått tag på en bild av Bosse och av en tillfällighet berättade hon detta för oss på en resa till England. Jag plockade fram en annonskopia som jag hade i väskan och frågade om det var den här hunden hon pratade om. Jodå, fick hon även använda texten till bilden, ja, det vore toppen. Texten, det var Bertil Sted-Grens kritik från Åbo (BIR): Flott typisk bostonterrier med utmärkt huvud och rätt nosparti i förhållande tillskallen. Välansatta, kuperade öron, fin nacklinje och torr hals förhöjer ytterligare elegansen. Eftersom vi haft så stor glädje av de hundar vi fått från våra engelska kontakter, kontakter som vi litade på och lyssnade på till  100%, ville vi ge något tillbaka. Eftersom det var Wendy Barker som fött upp Pilot, fick hon en Pilot-son av oss, YANKEES Heartbraker. Han ställdes ut bara en gång (vi tävlade ju med Gustaf då). Det var i Falun, dagen innan han gick till England. Cert och BIR. Med
tanke på att han skulle sitta sex månader i karantän, sände vi honom inte förrän han var 18 månader. Tyvärr klarade han inte de tre sista månaderna. Från att ha haft en kennelflicka som ägnade sig åt honom så ofta hon kunde, kom en ny flicka som bara satte in maten. Han hade långsamt och Otrivdes. Från att ha varit en liten piggelin, blev han blyg och osäker i större sammanhang. Men, han lämnade i alla fall bra avkommor. CH ULEYBURY Snowman at CHILKA, f. 870109, var nästa import. Återigen en hane som givit oss mycket glädje. Han hade några avelsgrupper som alla fick bra kritik för avkommorna. Ja, nu hade vi väl tänkt ge oss med importerandet, men så kom det ett brev: "Nu har jag en hane, om du fortfarande är intresserad. Pappan är ANTRIX Hi Ho Silva och på mödernet är det mina hundar som kommer igen". Det var det enda jag visste, men slängde genast iväg ett brev: "Klart jag vill ha honom". Bara det, är ju ett bevis på att vi litar på våra vänner i England.  Nåväl. Så småningom åkte Ivan upp till Arlanda. På hemvägen ringde han. Hur ser han ut, var ju mitt första fråga. Bingo, det är en ny Pilot, fick jag till svar. Det var alltså CH JINEZER Lucky YANKEES, "Dandy" även kallad Ursut p g a att han var rymningsbenägen. Dandy är ingen liten kille, men fruktansvärt korrekt byggd. Jag tror de flesta domarna har påtalat att han är i största laget, men kan ej dömas ner tack vare att han är så korrekt. Han har givit en och annan avkomma som blivit stor, men i stort sett har de blivit i bra storlekar. Dandy lever numera ett bra pensionärsliv  tillsammans med vår "gamla" hundvakt. Hon miste sin tik och vi lovade att hon fick ta någon av de hundar vi har här hemma. Hon ville ta Dandy, för det har varit kärlek dem emellan ända sedan första mötet. Ja, nu skulle det ju vara slutimporterat, men så var det ju det där med MIKE-MARS King Arthur. Vi åkte ju över till Helsingfors för att se Margit Sallinens valpar efter honom. Det slutade
med att vi gjorde en Överenskommelse med Tuula Peldan och Arthur kom till oss. Han var ju rätt gammal när vi fick överta honom, men inte för gammal att bli BIS på klubbutställningen i Uppsala. Han har lämnat så mycket bra avkommor efter sig. Bla är han morfar till den senaste i raden av egna hanhundar, YANKEES Merja Special Qnut. Ja, om det blir några mer importer, det får tiden utvisa. Man ska ju aldrig säga aldrig

Våra avels hanar av egen uppfödning:

INT & NORD CH NV- 78 YANKEES Pajazzo 
(CHILKA Pilot Flash)

INT & NORD CH NV-85, NV-86, V-9l YANKEES Gunman Gustaf. 
(CHILKA Pilot Flash)

YANKEES Oh Mein Papa (2 cert)
(JINEZER Lucky YANKEES)

CH YANKEES Don Juan 
(MIKE-MARS King Arthur)

CH YANKEES Earl Edward 
(MIKE-MARS King Arthur)

NORD CH NORD- V99 YANKEES Merja Special Qnut 
(AM & BELG CH MIKE-MARS Special Guy)

Pajazzo blev ju Nordens vinstrikaste tre år i rad,1976-l978.1979 hade han sin första och enda avelsgrupp. Det var i Örebro SKK. Best in show. Som veteran fortsatte han tävla framgångsrikt. 8 x Bästa veteran. 1 x BIG-l , 3 x BIG-2. Ja, så fick då lillbrorsan, YANKEES Gunman Gustaf, ta över. Vi tävlade inte så värst mycket med honom. Blev i alla fall Bästa veteran tre gånger, samt Årets Boston 1985. BIS SBTR 1985 och BlM SBTR 1989. Ja, så var det en ganska lång period som vi verkade samla på "2-certare". Det bara blev så. Y.Oh Mein Papa skulle behöva ett cert till, men det är kanske i tuffaste laget att börja tävla igen med gamla gubbar. Han är lika glad, utan titel. Det är så mycket roligt som har hänt "under resans gång"  Ta t ex när Finska Filminstitutet i Helsingfors ringde och ville att vi skulle "ställa upp" med en Boston. Det gällde en dokumentär över Mauritz Stiller. Inte hade vi lust att offra en hel dag i Stockholm och så kanske det blev världens kortaste snutt av en Boston. Skickade dem till Maria Calisendorf och YANKEES Teach Me Tiger. När Maria ringde och berättade om inspelningen, ja, då började vi fundera. När så filmen visades på svensk tv, självfallet bandade jag. Det var ju Tiger som tillsammans med Mauritz Stiller hade huvudrollen. På dessa 34 år som gått sedan vi blev medlemmar i SBTR, har det hänt så otroligt mycket. Ivan blev ju vald till ordförande i ett tidigt stadium. Då var SBTR uppdelade på 4 avdelningar. Själva tillhörde vi Östra avd. Vad vi reagerade mot var att alla träffar skulle vara på Duvbogården i Sundbyberg. Där var dukat två långbord, Rimfjords resp. Bloms bord. Dessa båda "bord" fick inte tala med varandra. Det där brydde vi oss inte om, utan vi pratade med alla. Så småningom spred det sig till andra, även om det inte var populärt. Bland det första Ivan gjorde, som ordförande, var att plocka bort alla titlar ur medlemsregistret. Inte populärt på sina håll, men vad då, ingen är väl förmer än någon annan. Rolf Herbestam blev sekreterare i den nya styrelsen (var även ordf. i Västra avd). Eftersom det, minst sagt, var ebb i klubbkassan, så bestämdes att: Vi ordnar en klubbutställning. Sagt och gjort, ingen av oss hade någon erfarenhet, men viljan var stor och samarbetet var gott. Jag åtog mej, mot bättre vetande, att ta emot anmälningarna och skriva katalogen. Hur många gånger jag fick skriva om katalogen, ja, det har jag förträngt. Men, vad gör man när folk ringde en vecka och mer efter anmälningstidens utgång och var ledsna för att dom missat anmäla. Jo, man tänker på att vi måste få in pengar till klubben, tar anmälan via telefon, sliter papperen ur skrivmaskinen och börjar om på ny kula, ända tills Siw ringer och säger, nej, ryter, nu måste jag ha underlaget så jag hinner få färdig katalogen före utställningen! Otti Koudijs dömde vår första utställning. Hon bekostade sin egen resa hit, det enda vi fick betala, var logi. Middagen, kvällen före, den av åts hemma hos oss. Det blev billigast så. Utställningen gick bra och det blev ett välkommet tillskott till klubbkassan. 1974 var det dags igen. Chris Knock-BALLERIS, inbjöds som domare. Hon kom också hit utan någon kostnad för SBTR. Åt och sov, det gjorde hon hos oss, det blev billigast så. Det gällde ju hela tiden att hålla kostnaderna nere. Både vi och Herbestams bidrog på olika sätt för att nettot skulle bli så  stort som möjligt. Det vi själva betalade, det satte vi på nöjeskontot. From 1975 var vi själva med och tävlade. Vi ville inte göra det tidigare, dels var vi arrangörer, dels var vi ju personligt bekanta med båda domarna. Ville ju inte sätta dem i en prekär situation. Jag skrev tidigare om Tjustorps Sabina. En härlig tik, frisk och sund. Varje vintermorgon följde hon svåger Allan ut i skidspåret c:a en timme. Hon hade verkligen god kondition även på ålderns höst. Allan och Greta hade ju aldrig haft en tanke på att ta valpar, men eftersom vi hade börjat med uppfödning, så blev dom allt lite sugna. Sabina parades med Remus och resulterade i,
just det, Herbestams "postorderhund" Camilla. Vi var ju jätteglada över Camillas framfart på utställningsarenorna. 
Vi tyckte vi skulle göra en kul grej, men vad?  Jo, det blev ett diplom med Camillas foto och lite texter, typ Camilla Veni Vidi Vici, för det var ju vad hon gjorde. Siw och Rolf uppskattade detta diplom, så det ramades in och sattes på väl synlig plats på väggen, bredvid en förstoring av Pajazzo. Ja, Sabina och Camilla är ju "orsak" till att KristalI-Boston fanns, så det känns extra roligt för oss att just Pajazzo vann de tre sista troféerna. Mycket har hänt på dessa år, både positiva och negativa saker. Det har funnits tillfällen då man funderat vad man sysslat med. Speciellt vaknätter, när det trasslat med valpningar och man inte får tag på någon veterinär. Men, så sitter man där till slut med ljuvliga valpar och glömmer genast alla ord om att nu blir det här den sista kullen. Är det någon uppfödare som inte känner igen sig?  Vi är som alla andra uppfödare, ibland kommer det en stjärna eller fler. Inte alla blir utställningshundar, men förträffliga som sällskap. Vad som är viktigast är
att man föder upp hundar som är friska och sunda. Men då bör man också veta vad man själv har för avelsmaterial samt, inte minst viktigt, ta reda på mesta möjliga om tilltänkta partnern. Så får man inte glömma, att hur noggrann man än är, så kan något gå fel. Då gäller det att inte sticka huvudet i sanden och förneka det. För, kom ihåg, ingen uppfödare har undgått att gå på "nitar". För många år sedan sa en vis man: Hund uppfödning är att avla med hjärnan inte med hjärtat. Så sant! ! 

Bostonterriern är ju en stor hund i litet format. 
Vad vi vill se och ha, är en stabilt byggd hund med rejäl benstomme.
Givetvis skall den ha bra mentalitet.

Detta är bara en bråkdel av alla trevliga minnen som vi har.

Yankees Boston, Ewy Andersson